Krönika: En dansares resa genom livet

1978 kom jag till Sverige, som adoptivbarn från Ecuador. Redan som liten, har min mamma berättat för mig, dansade jag så fort jag kunde gå. Någonstans kan ju känna igen detta eftersom jag vet att musik får mig att vilja röra mig, det liksom pirrar i armar och ben av inspiration, nästan helt oberoende av vilken melodisk typ av musik det är.

Mamma satte mig dansskola redan som femåring. 13 år senare började jag min professionella utbildning för dansare på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. Tre år på skolan susade förbi. Det tog ett tag innan jag fattade grejen, att man var tvungen att lägga mycket åt sidan för att ägna nästan all sin tid åt dans, men de var inga problem eftersom jag älskade att dansa och träna. Under dessa tre år fick jag stipendier och mycket uppskattning. Jag var flertalet gånger i New York och Paris för att träna på somrarna, vilket var en otrolig inspiration för en ung dansare som inte riktigt hade någon aning om vad framtiden hade att erbjuda, eller vilka utmaningar som skulle komma min väg.

Jag hade verkligen tur och direkt efter examen fick jag en praktikplats under sex månader hos en fristående koreograf. Våren därpå fick jag mitt första ettårs kontrakt på en av institutionsteatrarna Sverige. Där stannade jag i två år och lärde mig mycket av vad det innebar att jobba som dansare i ett kompani. Med tur menar jag att det är långt ifrån alla som går ut sin professionella utbildning och får jobb med en gång. Trappsteget mellan utbildning och det professionella livet som dansare är väldigt högt och att få jobb direkt är absolut inget man kan ta för givet. Det är så många faktorer som spelar in: tillgången på jobb, vara rätt för det som är i ropet just nu, hitta sitt rörelsespråk, ens egen skicklighet och individualitet – inte minst utseende, personlighet och dansteknik, när och var man befinner sig. Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle är fundamentalt.

Priset man kan få betala för att få dansa kan vara högt. Att flytta långt bort från storstaden, vänner och familj är inte ovanligt och jag tror än idag att dansen måste komma före allt om man vill att den ska fortsätta, eller den måste iallafall vara prioriterad.

Efter nästan 20 år av surfande i olika kompanier runt om i Europa, från Norge till Spanien har jag de senaste åren börjat frilansa. Jag upptäckte att jag behövde en omväxling lite oftare än vad en institution kan erbjuda, till exempel att jobba med enstaka koreografer lite mer och fördjupa mig i deras konstnärskap.

Samtidigt som man måste ägna mycket tid åt sin dans och träning tror jag att det är lika viktigt att man som människa lever, njuter älskar och hatar, bejakar känslor och spontana infall. Alla intryck kan berika dansen, att vara ute sent på nätterna på klubbar och dansa, gå på museer, läsa böcker, äta god mat, resa. Inte minst det intima samlivet berikar rörelsekvalitet och förståelse för andra människors kroppar och energier. Att befinna sig här och nu tror jag är väsentligt, eftersom skapandet av dans oftast är här och nu och speglar världen vi lever i på många olika sätt.

Min framtid som dansare har förändrats ganska radikalt genom att jag i slutet av sommaren fick anställning i Dansalliansen. Det ger mig möjlighet att fortsätta mitt frilansande utan att behöva jobba extra med annat och därmed slippa jag oroa mig för min ekonomi. Det har definitivt gett mig en nytändning och lusten till att fortsätta med dansen ökade oerhört. Jag ser nu ljust på framtiden och kommande jobb som jag blivit erbjuden.

Med anställningen i dansalliansen i ryggen, och med den samlade erfarenhet jag har med mig, och det faktum att min kropp har hållit förvånansvärt bra gör att jag känner trygghet. Den tryggheten skapar, lusta att utforska nya koreografers rörelsespråk och material, och får mig nästan att glömma att det faktiskt finns ett liv efter dansen. Kanske också för att jag för tillfället jobbar tillsammans med en dansare som är 61 och tar sig an sitt arbete utan några synbara svårigheter, detta är väldigt inspirerande för mig som nyligen fyllt 40.

Jag tror att ju öppnare man är som dansare, ju längre kan man komma med sin dans, eftersom all dans inte måste vara jättefysisk. Det finns många olika genrer av dans man kan hålla på med tills man inte längre har lust eller känner inspiration, eller helt enkelt vill syssla med något annat.

När jag själv “klivit av” scenen tänker jag mig att jag kommer att jobba som koreografiassistent/repetitör eller pedagog. Eftersom jag i perioder mellan eller under tiden av olika dansjobb både har undervisat och assisterat koreografer känns det som en naturlig övergång till ett mycket relaterat artistiskt arbete utan att behöva studera på universitet eller dylikt. Jag tycker att det är viktigt att man delar med sig av sin kunskap och hjälpa unga dansare som är på väg in i det fantastiska livet som artist/dansare och inte minst livsnjutare.

Pontus Sundset Granat, dansare

Krönikor om konstnärers villkor – personliga reflektioner

För att bredda bilden av de utmaningar och möjligheter professionella konstnärer står inför i Sverige idag vill vi i Konstnärspolitiska utredningen lyfta fram personliga berättelser och iakttagelser om konstnärers villkor på vår webbplats. Berättelserna i form av krönikor kommer från verksamma konstnärer och från aktörer runt omkring konstnärerna. Vi hoppas att detta kan vara en grund för vidare reflektioner för oss, och för alla ni som följer utredningens arbete. Vilka reflektioner gör du när du läser texterna? Finns det fler perspektiv som är bra att vi har med oss? Dela gärna med dig på twitter eller mejla oss. Vi vill understryka att texterna speglar författarnas egna åsikter.

Publicerade krönikor