Krönika: Framtiden som författare handlar inte om mig, utan om oss

”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

Too-Tickis citat ur Tove Janssons Trollvinter må vara överanvänt och rätt klyschigt för att komma från en finlandssvensk författare, men jag omfamnar orden i alla fall. Det är nämligen just i den känslan jag befinner mig när jag tänker på min framtid som författare. Men en mer akut fråga är inte hur det ska gå för mig, utan hur det ska gå för oss alla.

Först en snabb presentation: jag är född och uppväxt bland den svenskspråkiga minoriteten i Finland och har i många år verkat som frilansjournalist och kritiker på det finlandssvenska kulturfältet. I fjol höstas gav jag ut min debutroman Dödsdalsdansösen, och började i samma veva på författarutbildningen Litterär gestaltning i Göteborg.

Orsaken till min personliga framtidstillit går till stora delar att finna i min vithet och min klassbakgrund. Jag kommer från ett sammanhang där författare inte fördes fram som ett realistiskt heltids-yrkesval, men där läsandet och skrivandet ändå uppmuntrades i allra högsta grad. Vi bodde på hyra och satt inte på ekonomiskt kapital, men mina föräldrar kunde arbeta med det de tyckte om och hade valt. Min mamma som lärare och min pappa som präst, varvat med stipendiefinansierade forskningsledigheter.

Via det här har jag fått förmånen att känna lugn. Jag ser det inte som en rättighet att kunna leva på mitt författarskap, men jag ser det som en rättighet att försöka organisera mitt liv så att jag kan ägna mig åt det. Utföra brödjobb som gör att jag klarar mig, men som tar så lite tid från skrivandet som möjligt (här igen spelar min vithet och mina andra utgångspunkter in, att erbjudas trevliga jobb är ingen självklarhet). Prioritera en skrivande vardag framom lägenhetssparande och familjebildande. Leva i ett nu.

”Nu” är i och för sig inte detsamma som framtid, och framtiden är beroende av en massa faktorer som nuet inte avslöjar. Tillförsikten jag känner löper hela tiden risk att rubbas – av oväntad sjukdom, av svärföräldrar som behöver ekonomisk hjälp, av att vi skulle bli med barn i alla fall och mitt i allt ha fler munnar att mätta. Dessutom blir det smärtsamt tydligt att om min situation är prekär är den inget emot situationen för andra aspirerande författare med ännu ofördelaktigare grundvillkor. Det är det som oroar mig allra mest – inte begränsningen av mitt eget författarskap, utan av det litterära sammanhanget. Vilken sorts röster får plats i detta nu?

Bakom varje författare med tid och plats att utöva sin konst finns materiella förutsättningar. Det är ärvda pengar, det är brödjobb, det är perioder av stipendier. Gällandet stipendier är finlandssvenskar i särklass lyckligt lottade, tack vare Svenska Kulturfonden finns det möjlighet att även som författarfrö få betalt för någon månads skrivtid. Det förutsätter förstås att du a) fått höra om att stipendierna är möjliga att söka, b) fått lära dig formulera ansökningar på ett språk som fonden uppskattar, c) kan bifoga tillräckligt ansedd referens och d) har lite tur – men ja, det händer. I mitt fall var stipendiet som jag fick för att sammanställa den första versionen av min debutroman avgörande.

Att de stipendier som står till buds att söka görs tillgängliga för en så bred grupp som möjligt är av yttersta vikt för att trygga förekomsten av en bred och brokig författarkår i framtiden. Det samma gäller även andra konstnärsbranscher.

En annan nyckelpunkt är kollegialitet och gemensam organisering. I dagens värld uppmuntras författare ofta tänka på sig själva mer som egenföretagare: man ska hitta sin nisch, man ska sälja föreläsningar och skrivkurser. De aktiviteterna i sig är inte dåliga, men om alla författare tvingas verka så befinner vi oss snart i en miljö där alla är varandras konkurrenter snarare än kolleger, och där några människors framgång sker på bekostnad av andra människors misslyckande (sådan är marknadens logik). Jag önskar att den energin istället kunde läggas på kunskapsdelande och kollektivtänk, på att arbeta fram strategier för att så många olika röster som möjligt ska kunna verka som författare i framtidens Sverige och Finland, också de som inte har kontakter och kapital från början.

För att skriva behövs en viss kontinuitet av pengar och tid, men framför allt en känsla av att ens skrivande är berättigat i världen, att man är ett vittne som behövs. Här kan skrivarutbildningar spela en väldigt viktig roll, genom att rekrytera studenter vars röster annars riskerar att gå ohörda, samt genom att aktivt syna och motarbeta den vithet och klassblindhet som förekommer inom dessa sammanhang. Den trygga osäkerheten som Too-Ticki talar om, som jag tror är nödvändig för att ens skrivande ska kunna vara existerande men ändå fritt, föds inte av sig själv, den måste få en plats att växa fram. En plats som politiker, stipendiefonder, förlag, skrivarskolor och redan verksamma författare har ansvar för att skapa, om vi inte vill bli stående med en ytterst homogen författarkår i framtiden.

Ylva Perera, författare och kritiker

_______________________________________________________________________________

Krönikor om konstnärers villkor – personliga reflektioner

För att bredda bilden av de utmaningar och möjligheter professionella konstnärer står inför i Sverige idag vill vi i Konstnärspolitiska utredningen lyfta fram personliga berättelser och iakttagelser om konstnärers villkor på vår webbplats. Berättelserna i form av krönikor kommer från verksamma konstnärer och från aktörer runt omkring konstnärerna. Vi hoppas att detta kan vara en grund för vidare reflektioner för oss, och för alla ni som följer utredningens arbete. Vilka reflektioner gör du när du läser texterna? Finns det fler perspektiv som är bra att vi har med oss? Dela gärna med dig på twitter eller mejla oss. Vi vill understryka att texterna speglar författarnas egna åsikter.