Krönika: Hur är det att vara konstnär i ett nytt land?

Det är tidigt våren 2009. Jag har varit i Sverige ungefär tio månader. Jag känner bara en handfull inom svensk scenkonst, och har precis startat den ideella föreningen Integrationsteatern med syfte att genom teater ge möjligheter för människor med utländsk bakgrund att uttrycka sig i det kulturella utrymmet. Vi har blivit beviljade projektstöd på 40 000 kronor för att sätta upp vår första föreställning.

Det var endast Stockholms Stad som kunde ge kulturstöd till en nystartad förening. De flesta institutioner och myndigheter som ger kulturstöd kräver att föreningen har några verksamhetsår som merit. Vi repeterade på obekväma tider när lokaler var lediga, sedan hade vi en spelperiod på endast fyra föreställningar på grund av lokalkostnader.

Allt kostar pengar och det var svårt att få det att gå runt, men jag bestämde mig för att fortsätta jobba med teater som jag hade gjort i mitt hemland. Jag går runt och drömmer om den dag då jag skulle kunna säga att jag är skådespelare i Sverige. Jag drömmer om att berätta om hur det är att spela teater på svenska – mitt fjärde språk. Samtidigt, undrar jag hur ofta jag kommer få telefonsamtal eller mejl med teaterjobberbjudanden. Jag funderar på om Teaterförbundet kommer skriva in mig hos dem innan jag skaffat mig någon kulturarbetslivserfarenhet i Sverige. Jag är förtvivlad över min ensamhet och undrar var andra svarta konstnärer i Sverige finns och hur deras ”resa” har varit.

Vid ett tillfälle får jag möjligheten att följa med en konstnärsbekant till Riksteatern i Hallunda. När vi håller på att skriva in oss vid receptionen ser jag två svarta personer komma ut från hissen. Jag blir nyfiken på dem, och deras gnistrande nyfikenhet lyste genom dem också,  för ”det är inte så många svarta inom institutionsteatern, så när man ser en annan som liknar sig själv blir man nyfiken och glad” fick jag erfara sedan. Jag fick tips om att gå med i olika skådespelar- och kulturmaillistor, kulturella grupper på sociala medier med mera, skapa eget nätverk, jobba och kämpa dubbelt så hårt, ta egna initiativ som steg till att bygga ett ”svenskt” CV.

Tipsen jag fick gav mig en så kallad reality-check, då jag insåg att för en icke svensk-modersmålstalande skådespelare var villkoren hårdare. Språkkravet skapar distans som gör att erfarenheten som nyanländ blir svår. När jag fick meddelande av en bekant att Kulturrådet sökte nya svenskar till en pilot för ett mentorskapsprogram, där svenskar med nätverk som kapital matchades med de som saknade nätverk, sökte jag till programmet och det ledde till tolv månader av mycket erfarenhet och många lärdomar.

Jag blir förtvivlad när jag läser i tidningar om hur svårt det är för nyanlända svenskar att ta sig in på arbetsmarknaden, samtidigt som jag läser fina texter där organisationer beskriver de målsättningar för representation och mångfald som de strävar efter, särskilt i rekryteringar. Verkligheten pekar inte riktigt åt samma håll.

Våren 2017 var jag tillbaka i Riksteaterns reception och skrev in mig. Den här gången som skådespelare till en läsning av ett manusutkast, en del av teaterns residensprogram. Texten var skriven av en nyanländ manusförfattare och jag tänkte hur utmärkt det var att institutionen satsar på en berättelse som omfamnar utanför- och innanförskapet, och att resurser läggs på att aktualisera dennes röst inom svensk scenkonst. Men hur många sådana berättelser fångas in utan en känsla av kvotering?  Under den textarbetsveckan och i möten med manusförfattaren, påmindes jag om de tips jag hade fått några år tidigare och insåg hur viktigt det var för mig att föra det vidare.

Den solidaritet som finns bland individkonstnärer som stöttar och agerar mentor åt någon nyanländ kulturarbetares i sin resa i att etablera sig inom den svenska kulturvärlden är effektfull. Emellertid hoppas jag på en framtid där kulturinstitutioner har kapacitet och resurser till kontinuerligt arbete kring synlighet och representation på institutionsnivå. En sådan satsning kostar pengar, men det kommer betala sig när de nyanlända har etablerat sig och kan bidra tillbaka till den gemensamma svenska kulturella rikedomen. Jag hoppas på en institutionaliserad och möjliggörande investering: där nyanlända anses som tillgång, att kulturinstitutioner tar en mer ledande roll i att fånga kompetensen bland de nyanlända kulturarbetarna, att broar byggs mellan kulturinstitutioner och nyanlända kulturarbetare genom återkommande och mätbart mentorprogram eller liknande.

Kudzai Chimbaira, skådespelare och teaterregissör

_______________________________________________________________________________

Krönikor om konstnärers villkor – personliga reflektioner

För att bredda bilden av de utmaningar och möjligheter professionella konstnärer står inför i Sverige idag vill vi i Konstnärspolitiska utredningen lyfta fram personliga berättelser och iakttagelser om konstnärers villkor på vår webbplats. Berättelserna i form av krönikor kommer från verksamma konstnärer och från aktörer runt omkring konstnärerna. Vi hoppas att detta kan vara en grund för vidare reflektioner för oss, och för alla ni som följer utredningens arbete. Vilka reflektioner gör du när du läser texterna? Finns det fler perspektiv som är bra att vi har med oss? Dela gärna med dig på twitter eller mejla oss. Vi vill understryka att texterna speglar författarnas egna åsikter.

Publicerade krönikor