Krönika: Stad och land – möjligheter och svårigheter för en verksam konstnär

Att lämna Stockholm var en lång process för mig. Jag är född och uppvuxen i Solna och hade endast gjort kortare avstickare för utbildning och liknande. Min upplevelse då, innan flyttlasset avgick, var att alla mina kollegor och vänner fanns där, inom en radie av 10 kilometer från Vasaparken. Och inte bara det, de flesta av mina möjligheter till försörjning låg också där.

Ett drygt år efter mitt uppbrott från det invanda är det lätt att se hur den resan på 12 mil var det bästa jag gjort, näst efter att bli konsthantverkare och skaffa barn. Här i Mellösa strax utanför Flen passar livet mig och inte tvärtom. Allt är billigare och de flesta runt omkring mig har också mindre att röra sig med än i mina kvarter runt Odenplan. Så jag fick rätt i fråga om att möjligheterna till inkomster fortfarande bygger till stor del på kontakter i Stockholm men möjligheterna att till exempel låta mina barn ägna sig åt fritidsintressen är plötsligt ungefär lika stora som min omgivnings. I Stockholm gick min son på minigymnasterna. Det kostade oss 2000kr per termin. Här kostar gymnastiklektioner i grannbyn 100kr per termin. Plötsligt är jag inget ekonomiskt ufo. Det är en oförklarligt skön känsla. Jag har en mycket priviligierad sits med stabil familj i ryggen men i Vasastan, utan bil, körandes en barnvagn vi hittat i grovsoprummet och alltid delandes på bullen på fiket, så kändes det inte riktigt som om jag var en del av något.

Det är jag här. För mina grannar vill ha mig här. De tycker att det är kul att jag flyttat hit med man och två barn. Vi betyder något. En av de bästa effekterna av att flytta till en mindre ort som konstnär, eller konsthantverkare i mitt fall, är att jag blivit så synlig. Möjligheterna till uppdrag och inkomster för mitt företag finns fortfarande till största delen på mer tätbefolkade platser men jag har på ett år fått ett större socialt nätverk med bredare spektrum på kunskaper, utbildningar och resurser än jag haft tidigare. Allt går liksom att lösa och jag upplever att människor omkring mig är väldigt generösa med både sin tid och sina lokaler/verktyg. Och vice versa förstås. Vi behöver ju varandra. Det var aldrig någon som riktigt behövde mig i Vasastan. BRF vi hyrde lokal av tyckte nog mest att de agerade som en välgörenhetsinrättning när de bara tog ut 11.000kr per mån exklusive moms för vår lokal. När jag nu kommer tillbaka, ett år senare, är det ingen av butiksinnehavarna eller cafébiträdena som hälsar igenkännande, den enda som kommer ihåg mig är kvinnan som tigger utanför Konsum.

På många sätt är jag förstås fortfarande ett ufo. Om jag tyckte att jag behövde förklara mig mycket tidigare i fråga om vad jag gör och varför så är det ingenting mot nu. Skillnaden är att många frågar och är nyfikna men få försöker sig på att lösa mina problem genom att peka ut vad jag borde göra. Inte ens män i 60-årsåldern. Det är väldigt vilsamt. Men jag känner att jag håller tillbaka lite och inte delar med mig av mitt arbete på samma sätt. Jag tror att jag är rädd att det ska slå in en kil i nybyggd gemenskap om den som betraktar inte förstår sig på vad jag gör, eller tycker det är för märkligt. Så baksidan är, än så länge, att jag inte vågar lita på att min omgivning är intresserad ”på riktigt” av vad jag gör och att de skulle kunna ge mig input i frågor som rör mitt konstnärsskap.

Samhället här utgår också i mångt och mycket från att alla vet vem som är vem, var man kan få saker gjort och vilken idrottsförening som tränar var. I Stockholm kan ingen utgå från att ”alla vet” och därmed blir det mer rättvist i fråga om kunskap och information. På en mindre ort kan också grupperingarna kännas svåra att överbrygga. Spektrat amatör till professionell i fråga om konstområdet känns till exempel väldigt mycket som två grupper och inte en flytande skala från hobbyist till självlärd till utbildad. Glappen blir på något vis lite större när det är ett fåtal individer som representerar varje grupp. Risken med det är ganska uppenbart att man håller sig till sin egen gruppering och om den i sig är liten blir resultatet givetvis att man blir begränsad. För egen del ”räddas” jag av att mitt tokiga husprojekt omfattar många yrkeskategorier och att det finns ett intresse för vad vi gör med den gamla fabriken vi tagit oss an. I och med den får jag kontaktytor som går bortom mitt yrke. Utan fabriken och utan min man, som verkar i samma område, hade jag haft betydligt svårare att skapa ett kontaktnät och därmed skulle jag nog känt mig ganska ensam. Men så är nu inte fallet.

Åsa Lockner, konsthantverkare

_______________________________________________________________________________

Krönikor om konstnärers villkor – personliga reflektioner

För att bredda bilden av de utmaningar och möjligheter professionella konstnärer står inför i Sverige idag vill vi i Konstnärspolitiska utredningen lyfta fram personliga berättelser och iakttagelser om konstnärers villkor på vår webbplats. Berättelserna i form av krönikor kommer från verksamma konstnärer och från aktörer runt omkring konstnärerna. Vi hoppas att detta kan vara en grund för vidare reflektioner för oss, och för alla ni som följer utredningens arbete. Vilka reflektioner gör du när du läser texterna? Finns det fler perspektiv som är bra att vi har med oss? Dela gärna med dig på twitter eller mejla oss. Vi vill understryka att texterna speglar författarnas egna åsikter.

 

Publicerade krönikor