Krönika: Varför ska konstnärer bidra till samhällsutvecklingen?

Jag deltog vid ett tillfälle i ett panelsamtal i Falun kring konstens roll i samhället. Vi diskuterade möjligheterna för konstnärer att arbeta med sitt kreativa förhållningssätt på andra områden i samhället. En manlig konstnär i publiken ställde då frågan ”Men vad ska vi autistiska konstnärer göra?” Bakom det som jag först uppfattade som ett slarvigt användande av en funktionsnedsättning, låg en oro för sig själv och för andra konstnärer som inte är intresserade av socialt kontaktskapande i sitt arbete. Han såg sig som en representant för konstnärer med önskan att få skapa i lugn och ro, i sin ateljé eller sin studio.

I allehanda styrdokument och kulturpolitiska målformuleringar finns det en önskan att kulturen ska ha ett horisontellt perspektiv i samhället. Vad betyder då det? När man som vi på TILLT arbetar med samhällsprojekt,  alltså projekt som berör angelägna samhällsfrågor men med en konstnär som kreativ motor,får vi ofta att höra att vi gör konsten instrumentell, det vill säga arbetar med ett syfte utanför konstens egna ramar, vilket definitionsmässigt enligt åsiktsbäraren är dåligt.

Innebär det att vi har två val att gå; antingen det dåliga – konst för något icke-konstnärligt syfte, eller det bra valet – konst enbart för konstens egen skull?

I den konceptuella konsten finns det ibland stort fokus på processen och relationer och reaktioner från betraktaren eller omgivningen. Processen är också ett nyckelbegrepp vid ”artistic interventions”, det vill säga konstnärliga ingripanden i ett sammanhang, en organisation etcetera. Syftet med dessa möten mellan konst, konstnärer och en part utanför konstvärlden är att skapa förändring av något slag. Konstnärens konstnärliga uttryck blir då mindre viktigt, konstnären är istället en katalysator för mottagarens egen kreativitet. Det är den konstnärliga processen som är intressant. ”Detta gjorde jag fantastiskt bra igår. Hur kan jag göra det bättre idag?”.

Bild på två personer i tt galleri. En tejpar en blå ring på marken runt sina fötter. Den andra personen tittar på.
Bild från en workshop som TILLT hade med Trafikforskningsinstitutet VTI 2016. Foto: TILLT

Dessa möten blir då inte konstprojekt utan projekt i syfte att öka kreativiteten hos mottagaren. Om vi ser det på detta sätt får vi inte en uppdelning i bra eller dåligt, utan de konstnärliga interventionerna är något helt annat än en fri konstnärs egna skapande.

Då är det plötsligt inte det ena eller det andra utan vi har två lådor som skulle kunna existera utan att tävla med varandra. En låda – Låda 1 – heter den fria konsten. Här ska fria konstnärer inom alla konstformer agera fritt utan att styras av krav eller tyckande från samhälle, politiker eller tjänstemän. Här hittar vi bland många andra konstnären från Falun.
Låda 2 är något helt annat. Här agerar konstnärer som har en önskan att med sitt kreativa förhållningssätt bidra till att skapa utveckling. De vill genom möten med individer och organisationer bidra till att andra växer och blir mer kreativa. Även här kan resultatet bli ett konstnärligt avtryck, men oftast är detta inte avsikten med mötet.

Skillnaden handlar inte som det kanske är lätt att tro om man agerar i sociala sammanhang eller inte, utan snarare om konstnären är ute efter att skapa konst eller ej. Därför hamnar en konceptkonstnär som använder sig av reaktioner från betraktare eller skapar mänskliga relationer som en del av sin konst i Låda 1 medan en konstnär som med sitt kreativa förhållningssätt får en grupp människor att utmana attityder och förändra bemötande mot andra i Låda 2. Det är dock viktigt att komma ihåg att en konstnär mycket väl kan ha sin tillhörighet i båda lådorna. Ibland skapar jag konst, andra dagar arbetar jag med att skapa kreativitet.

Det är när de två lådorna ställs mot varandra som vi får en situation där konstnärer – med all rätt – känner sig hotade av Låda 2. Speciellt om det uppstår en konkurrenssituation om ekonomiska medel.

I sociala medier dyker åtminstone i mitt flöde då och då upp texter eller filmklipp där kulturministern under 80-talet Bengt Göransson formulerar sig kring kulturens nytta. Han vänder sig mot alla sätt att mäta måluppfyllelse och mot projektifieringen av konsten. ”Kultur är inte nytta och pengar, den är insikt”. Han menar att kultur handlar om fördjupning och resonemang, Göransson har naturligtvis helt rätt och det är ett befriande klarspråk från den gamle socialdemokraten. Men vi måste komma ihåg att han pratar om Låda 1.

I en förlängning brukar det mesta handla om pengar. Så även här. Väldigt få anser att den ena eller andra lådan inte ska finnas, däremot reagerar jag och andra om någon låda får ökad finansiering på bekostnad av den andra. Naturligtvis vill vi ha ett samhälle där den fria konsten har en stark grundfinansiering av offentliga medel. Men vi vill också ha ett samhälle där konsten genomsyrar flera områden och där konstnärer med sitt kreativa förhållningssätt kan bidra till att människor växer och att samhället utvecklas. Kunskapen om dessa möjligheter är inte tillräckligt stor, framför allt inte på de samhällsfält där konsten skulle kunna ha stort inflytande. Om kunskapen ökar kommer även finansieringen öka – och då kommer pengarna att komma från andra håll än kulturens lilla kassakista.

Johan Lundbladh, VD TILLT

TILLT är en organisation med kontor i Göteborg. Verksamheten är inriktad på projekt kring olika samhällsfrågor – integration, klimatfrågor, äldreomsorgsutveckling med mera. Alla projekt har en konstnär som kreativ motor. Verksamheten har stöd från Västra Götalandsregionen och Statens Kulturråd.

______________________________________________________________________________________

Krönikor om konstnärers villkor – personliga reflektioner

För att bredda bilden av de utmaningar och möjligheter professionella konstnärer står inför i Sverige idag vill vi i Konstnärspolitiska utredningen lyfta fram personliga berättelser och iakttagelser om konstnärers villkor på vår webbplats. Berättelserna i form av krönikor kommer från verksamma konstnärer och från aktörer runt omkring konstnärerna. Vi hoppas att detta kan vara en grund för vidare reflektioner för oss, och för alla ni som följer utredningens arbete. Vilka reflektioner gör du när du läser texterna? Finns det fler perspektiv som är bra att vi har med oss? Dela gärna med dig på twitter eller mejla oss. Vi vill understryka att texterna speglar författarnas egna åsikter.