Medskick från de svenska kulturråden

Den 19 oktober träffade utredningen de svenska kulturråden i Berlin, Bryssel, Istanbul, Moskva, Peking, Pretoria och Washington. Kulturrådens övergripande uppgift är att främja kulturutbytet med stationeringslandet och stimulera den kulturella dialogen mellan länderna.

Efter en presentation av utredningen av Ann-Christin Nykvist följde en diskussion där kulturråden berättade om den verksamhet de bedriver och om utmaningar och möjligheter för kulturella utbyten med de länder de arbetar i.

Några av de medskick vi fick med oss från mötet var:

  • Svenska konstnärer har ofta svårt att veta var de ska vända sig när de vill nå ut utanför Sverige. Därför arrangeras showcases av svenska ambassader, i samarbete med lokala partners, där svenska konstnärer får möta inhemska arrangörer, institutioner med flera. Detta är särskilt viktigt för konstnärsgrupper som har en större marknad internationellt än i Sverige, vilket exempelvis gäller inom opera. För att de svenska konstnärerna ska kunna medverka krävs dock olika typer av resestipendier, tíll exempel från Arbetsförmedlingen.

 

  • Residensverksamheten är central för ett framgångsrikt konstnärliga utbyte mellan Sverige och andra länder. Genom att konstnärerna får verka i andra miljöer utvecklas deras konstnäskap, vilket de också har nytta av vid återkomsten till Sverige. Det är samtidigt viktigt att utbytet är ömsesidigt, så att utländska konstnärer kan få tillgång till residens i Sverige. Utvecklingen har kommit olika långt i de berörda länderna. Tyskland har kommit längst, i Ryssland är residens inte en prioriterad fråga, därför arbetar den svenska ambassaden för att skapa residens tillsammans med Nederländerna, Österrike och Finland, medan verksamheten håller på att byggas upp i Sydafrika och i Turkiet.

 

  • Konstnärers villkor diskuteras i olika utsträckning i de berörda länderna. I några länder pågår en debatt som leder till ett visst politiskt tryck att genomföra konstnärspolitiska åtgärder, i andra länder märks frågan däremot väldigt lite, vilket också speglas i hur stort eller begränsat det offentliga konstnärsstödet är i olika länder

 

  •  I Tyskland har man sänkt trösklarna för projektstöd genom att de numera även omfatta tillfälliga grupperav konstnärer. Det gäller även för konstnärer som är tillfälligt i landet. Samtidigt krävs det i praktiken att konstnären behärskar det tyska språket för att kunna verka i landet under en längre tid. Ryssland finns i praktiken två system: ett sovjetiskt stödsystem, som är generöst och som bland annar finansierar teaterinstitutionerna, och ett annat som är helt marknadsstyrt. Den ryska utbildningen av målare omfattar den gamla tekniken med fresker, men det saknas en utbildning i samtidskonst. En återkommande diskussion bland ryska konstnärer gäller bristen på ateljéer.

 

  • I Turkiet finns det ett litet statligt stöd för konstnärer- i huvudsak till film och teater, ett stöd som på senare år delas ut i allt mer begränsad omfattning. , Det finns inga etablerade kulturinstitutioner i Turkiet och det går inte att räkna med att en privat marknad ska finansiera konstnärerna, var och en får söka sig egna vägar. I Kina satsar man bland annat på 50 nya kulturcentra runt om i världen. Utbildningen i bildkonst handlar i huvudsak om att lära sig kopiera traditionella specialiteter och konsten blir därmed inte en spegling av dagens samhälle. Äldre konstnärer får i vissa fall sitt levebröd, inklusive bostad, betalt av staten.

 

  •  I EU finns programmet Kreativa Europa, som stöttar samarbeten mellan konstnärer i olika medlemsländer. Utvecklingen har gått i riktning mot att det nu gällande programmet har en något större instrumentell inriktning med betoning på kulturella och kreativa näringars roll för ekonomisk utveckling. Inom ramen för upphovsrätten, som betonas i samband med diskussioner om konstnärernas villkor, pågårarbete på EU-nivå, bland annat med förslag om att införa regler om ”fair remuneration” (rättvis ersättning) för upphovspersoner, inom ramen för den digitala agendan.

Med på mötet var:

  • Nina Röhlcke. Berlin
  • Mikael Schultz, Bryssel
  • Suzi Ersahin, Istanbul
  • Stefan Ingvarsson, Moskva
  • Mathias Lafolie. Peking
  • Hedda Krausz Sjögren, Pretoria
  • Jenny Mählqvist, Washington
  • Sarah Hurni-Åsberg och Susanne Olby, Kulturdepartementet
  • Ann-Christin Nykvist och Helene Larsson från Konstnärspolitiska utredningen