Medskick från Konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet

Den 18 maj träffade utredningen Ingrid Elam, dekan vid Konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet. Konstnärliga fakulteten omfattar tre institutioner: Akademin Valand, Högskolan för design och konsthantverk samt Högskolan för scen och musik. Utbildning på grund- och avancerad nivå bedrivs inom design, musik, fri konst, film, fotografi, litterär gestaltning, konsthantverk, teater, opera och musikal. Fakulteten har 1400 helårsstudenter. Utbildning på forskarnivå med konstnärligt gestaltande inslag har funnits i musik sedan 1970-talet och doktorandutbildning inom alla konstarter sedan 2000 och omfattar för närvarande 44 doktorander.

Ingrid Elam är också ordförande i Konstex, en informell grupp med rektorer och dekaner för landets femton högskolesäten med konstnärlig examensrätt. Gruppen träffas fyra gånger per år och diskuterar i huvudsak policyfrågor och gemensamma erfarenheter.

Samtalet hade i vanlig ordning förberetts med frågor. Denna gång var de inriktade på olika aspekter av den konstnärliga högskoleutbildningen och på sambandet mellan utbildningspolitiken och kulturpolitiken (se längst ned i texten). Några av de medskick vi fick från Ingrid Elam var:

  • Antalet sökande som antas till de olika utbildningsgrenarna styrs av tillgängliga konstnärliga prislappar, som är den statliga ersättningen för utbildningsplatser inom det konstnärliga området. Dessa prislappar ger betydligt större ersättning än vad som gäller för många andra utbildningar och några nya har staten inte tillfört på lång tid. Den årliga antagningen till Konstärliga fakulteten är därför mycket stabil. Om fakulteten skulle vilja öka antagningen till en utbildningsgren, måste det finansieras genom en neddragning i en annan utbildningsgren.

 

  • Det finns ett stort intresse bland unga att utbilda sig till olika konstnärliga yrken, en betydande majoritet av studenterna är nöjda med utbildningen. Genom en omfattande alumniundersökning kan man konstatera att det stora flertalet av studenterna lyckas etablera sig på sina respektive marknader. Det går därför inte att säga att det utbildas för många konstnärer.

 

  • Den sociala snedrektryteringen till de konstnärliga högskolorna är stor och mycket tyder på att den förstärks av att antagningen sker med förkunskapsprov. Flertalet av de studenter som antas med den metoden har genomgått olika förberedande konstutbildningar som betalas privat, ofta till ganska betydande kostnader. Det ger en fördel för dem som kan finanisera sin föreberedande utbildning framför för dem som inte har råd. För att minska snedrekryteringen diskuteras alternativa antagningsmodeller.

 

  • När Högskoleverket riktar kritik om bristande kvalitet mot konstnärliga högskolor tas detta på allvar och ligger till grund för förändringsarbete på berörda högskolor. Det är viktigt att behålla en levande diskussion om kvalitetsbegreppet och om hur kvaliteten på utbildningarna kan upprätthållas och förbättras. Konstutbildningarna ifrågasätts ibland utifrån vilken nytta de bidrar med. Det är bättre att tala om vilken betydelse professionella konstnärer har för samhället.

 

  • De konstnärliga högskolorna bedriver utbildning i konstnärliga professioner. I utbildningen ingår att studenterna förbereds för en osäker och konkurrensutsatt arbetsmarknad. Det finns också en betydande kunskap bland studenterna om kulturpolitikens institutioner, bidrag och ersättningar. Samtidigt finns det mer att göra, bl.a. när det gäller att förbereda studenterna för de förhandlingar mellan parter som det konstnärliga yrkeslivet i många fall handlar om, och där det kan handla om olika typer av kompromisser.

 

  • När det gäller studenternas yrkesval och utkomstmöjligheter har olika typer av mellanhänder ökat kraftigt under senare år. På bildkonstområdet finns t.ex. ett växande antal utställningscuratorer, som är viktiga gate-keepers för vilken konst som släpps fram. Inte sällan är det konstnärerna själva som tar rollen som mellanhänder. Inom bildkonstområdet finns också det största behovet av hjälp efter genomgången utbildning, under en etableringsfas. Det saknas en struktur för mentorskap.

 

  • Den konstnärliga doktorsgraden är viktig av flera skäl. Den motiverar i viss mån den konstnärliga högskoleutbildningens plats i det allmänna högskolesystemet, där forskningen är en central del. Många av professorerna vid utbildningarna är numera disputerade, varav flera är rekryterade från andra länder. När den konstnärliga utbildningen är en del av ett allmänt universitet finns det också flera samarbetsprojekt mellan konstnärliga fakulteten och andra delar av universitetet.

 

  • De estetiska ämnenas svagare ställning i grund- och gymnasieskolan är en källa till oro, eftersom det påverkar ett helt kretslopp av konstnärliga utbildningar. De estetiska ämnena är viktiga kunskapsämnen och ger i en förlängning förutsättningar för en bredare rekrytering till konstutbildningarna. På det konstnärspolitiska området är det bekymmersamt att de statliga anslagen i storts sett legat stilla, medan antalet konstnärer ökat, vilken leder till att fler måste dela på en oförändrad kaka.

Med på mötet var:

  • Ingrid Elam, dekan Konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet,
  • Ann-Christin Nykvist, Göran Blomberg, Helene Larsson och Claes Eriksson från konstnärspolitiska utredningen.

Utgångspunkten för mötet var följande frågor:

  • Antalet utbildningsplatser har ökat – är det rätt tänkt, vilket ansvar har staten för de utexaminerade studenterna?
  • Kvaliteten på utbildningarna – vilka är målen för de konstnärliga examina och i vilken grad uppnås de?
  • Bredden i utbildningen – rustas studenterna för livet som egenföretagare inom kulturpolitiken?
  • Etableringsfasen – behövs det särskilda åtgärder för att nykläckta studenter ska kunna etablera sig i sina yrken?
  • Sambandet mellan utbildningspolitiken och kulturpolitiken – är systemen (definitioner, kriterier etc.) kompatibla eller inte?