Medskick från Sveriges kommuner och landsting

Den 6 april träffade utredningen den politiskt sammansatta beredningen för kultur och fritid vid Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). SKL är en arbetsgivar- och intresseorganisation för alla kommuner, landsting och regioner. Uppgiften är att stödja och bidra till att utveckla verksamheterna i kommuner, landsting och regioner. SKL fungerar också som ett nätverk för kunskapsutbyte och samordning.

Beredningen för kultur och fritid bereder frågor om kultur och idrott, folkbildning, kulturmiljö, fritid och föreningsliv. Gruppen har tolv ledamöter och sju ersättare och vid mötet den 6 april deltog totalt tolv av dessa. Dessutom deltog tre tjänstemän från Avdelningen för tillväxt och samhällsbyggnad vid SKL.

Samtalet hade i vanlig ordning förberetts med skriftliga frågor, som med utgångspunkt från beredningens sammansättning och uppdrag fokuserade på förutsättningarna för konstnärlig yrkesverksamhet i hela landet (redovisas nedan).

Några av de inspel vi fick från ledamöter i beredningen var:

  • Kultursamverkansmodellen gynnar konstnärerna genom att erbjuda anställningar vid lokala och regionala scenkonstinstitutioner och genom uppdrag som lämnas till enskilda konstnärer. Den statliga finansieringen är mycket viktig och får inte urholkas genom att anslagen inte följer kostnadsutvecklingen. Riktade insatser, i stället för generella påslag, försvårar möjligheterna att finansiera konstnärernas anställningar.

 

  • Kultursamverkansmodellens dialog mellan staten, landsting/regioner och kommuner, där konstnärer och civilsamhället deltar, är viktiga.. Det är viktigt att de medel som står till buds används effektivt och att regionerna lär av varandra.

 

  • Digitaliseringen ger nya förutsättningar för konstnärlig verksamhet. Digitala hjälpmedel ger nya möjligheter när det gäller kompetensutveckling och för att stärka kvaliteten hos utövare i hela landet, inte bara de som befinner sig i storstadsområden. Med digitaliseringen finns inte bara möjlighet att sprida konst och kultur från storstäder till människor som bor på mindre orter utan också möjligheten att producera konst och kultur. Exempelvis kan en konstnär bosatt på landsbygden nå en publik i hela världen på ett helt nytt sätt.

 

  • Fortbildning av konstnärer för bibehållande av konstnärlig kvalitet är en angelägen fråga; Kulturakademien Trappan i Göteborg lyftes som ett exempel på kompetensutveckling som ingår i samverkansmodellen.

 

  • Kommuner och landsting/regioner stödjer kultur och konstnärer på olika sätt; regeln om att en procent av byggkostnaden ska avsättas till konstnärlig gestaltning används av många och leder till positiva effekter i lokalsamhället. Det saknas dock statistik över de olika satsningar som görs på lokal och regional nivå, men SKL genomför löpande kartläggningar av anläggningar inom kultur, idrott och fritid. Kommunerna skapar förutsättningar för konstnärer att möta sin publik genom att äga och drifta majoriteten av kulturanläggningarna i landet, och man ger verksamhet- och projektstöd till olika aktörer.

 

  • De villkor som gäller för många bidrag och ersättningar till konstnärer är problematiska i förhållande till att många har korta projektanställningar varvade med arbetslöshet. Villkoren är inte anpassade till socialförsäkrings- och arbetslöshetssystemen; kunskaperna om de statliga stöden till konstnärer, och relevansen av dem i på lokal nivå, är begränsad.

 

  • Den ökade projektifieringen i kulturpolitiken skapar ökad säkerhet och otrygghet för konstnärer. Små kommuner har oftast inte de administrativa resurserna att ansöka om statliga projektstöd på kulturområdet. Statliga myndigheter bör vara skyldiga att redovisa hur stöden fördelas över landet.

 

  • Socioekonomiska faktorer har fortfarande stor betydelse för vilka ungdomar som vågar satsa på en konstnärlig yrkesbana. Rekryteringen bör breddas så att konsten och kulturen blir relevant för hela befolkningen. Samtidigt angeläget med ökade kunskaper bland unga om förutsättningarna för egenföretagande på konst- och kulturområdet; viktigt också att beakta nya konstnärliga uttryck, inom t.ex. dataspelsbranschen.

 

  • De specifika förutsättningarna för konstnärer inom det samiska folket och de nationella minoriteterna bör behandlas av utredningen. För det samiska folket är nationsgränserna inom Sápmi, som omfattar det samiska folket och områden i Norge, Sverige, Finland och Ryssland, en försvårande omständighet.

Med på mötet var:

  • Ordföranden, Marie-Louise Rönnmark (S), Umeå kommun
  • Vice ordförande, Catrin Hulmarker (M), Hjo kommun
  • Alex Bergström (S), Västra Götalandsregionen
  • Henrik Blind (MP), Jokkmokks kommun
  • Anne-Marie Wallouch (V), Kristinehamns kommun
  • Gustav Schyllert (M), Vellinge kommun
  • Malin Wengholm (M), Region Jönköpings län
  • Henrik Yngvesson (M), Mörbylånga kommun
  • Niklas Nordström (S), Luleå kommun, ersättare
  • Meit Fohlin (S), Region Gotland, ersättare
  • Åsa Kratz (S), Landstinget Sörmland, ersättare
  • Alda Danial (L), Tibro kommun, ersättare
  • SKL, Katrien Vanhaverbeke, sektionschef, Louise Andersson och Maria Jacobsson, handläggare
  • Samtliga i utredningen.

 

Frågor som skickats ut i förväg:

  • Hur ser konstnärernas förutsättningar att verka professionellt ut runt om i landet? Hur skiljer sig förutsättningarna åt vad avser konstnärernas kön, ålder och socioekonomiska situation? Hur har digitaliseringen påverkat deras konstnärliga yrkesutövande?
  • Vilken betydelse har kultursamverkansmodellen och hur hanteras konstnärsperspektivet i modellen?
  • Vilken betydelse har de kommunala och regionala konstnärsstöden och finns det exempel som utredningen bör titta särskilt på? Hur uppfattar ni att de statliga bidragen och stipendierna till konstnärer, liksom de statliga stöden till scenkonstallianserna, centrumbildningarna, Skapande skola och Kulturbryggan har påverkat konstnärers villkor att verka i hela landet?
  • Har ni några exempel  på andra länder som har lyckats väl med att locka till sig konstnärer att bo och verka i sina regioner/runt om i landet?